“JAMILA DROTT INTROSPEKTIV 2014–2021” (Sophias arbetstitel)

Texter i urval av Sophia Persson.
Till mina vänner och kollegor

I MITTEN AV MASKHÅLET

Det förmodas att när objekt sugs in i universums svarta hål, upphör de att vara tredimensionella. De lägger sig som tillplattade versioner av sig själva längs med det svarta hålets kanter. Enligt vissa teorier finns det också vita hål i universum. De är platser där sådant som sugits in i de svarta hålen kommer ut oskatt, tredimensionellt igen, som om ingenting hade hänt. Det svarta hålets realitet av tvådimensionella abstraktioner kan kännas kuslig att tänka på, men är inte så olik den värld av tillplattade ögonblicksbilder som omger oss i vardagen. Gemensamma visuella referensramar cirkulerar som kod över internet och visar sig som endimensionella, dematerialiserade ytor – omedelbart tillplattade situationer.

Hur många skulpturer du sett har du i själva verket sett? Kan du alls minnas vilka du sett i verkligheten, eller om din egen hjärna fyllt den tvådimensionella versionens flathet med imaginärt material och fiktivt rum?

När ett tredimensionellt objekt blir platt försvinner rummet omkring och tiden fryser till ett enda ögonblick.

Det tredimensionella objektet är på sätt och vis banalt i sin övertydlighet. Det existerar helt uppenbart i tiden och rummet. Det upptar en plats, har en konkret fysisk närvaro och materialitet som konfronterar din kropp, och påverkar dess rörelse i rummet.

Skulpturen kommunicerar direkt – mentalt, sinnligt och kroppsligt. Den kan skapa spänning mellan olika material, mellan det upphittade och det fabricerade, och har således outtömlig associativ potential.

Flatheten – som exkluderar somliga aspekter av objektets verklighet – öppnar istället upp för andra möjligheter. Det rum du inte ser kan du istället föreställa dig. Ett tillplattat objekt kan omges av många hypotetiska rumsligheter. En bild är en bild, men på samma gång en portal till en imaginär idévärld.

Vi rör oss i en pendelrörelse mellan det platta och det tredimensionella. Fram och tillbaka genom maskhålet, som förbinder det svarta och det vita hålet, där tiden kan stanna eller reverseras. Vi stannar i mitten av hålet, där förvirring råder. Några objekt har ännu inte plattats till, andra är nästan återställda – eller tvärtom. Vi ser flata rumsligheter, delvis tillplattade föremål. Relationen mellan idén abstraktionen och det konkreta fysiska rummet förhandlas tvångsmässigt fram och tillbaks.

Driften att röra sig från bild till objekt föds kanske ur en önskan att se idéerna förkroppsligas i den verkliga världen. Att få möta sina fantasifoster ansikte mot ansikte och konfronteras med deras obestridliga existens – en längtan att få klargöra, fullt ut bestämma över deras villkor. Att få gripa tag i dem, bearbeta dem, lukta på dem och stryka med handen över deras slutgiltiga yta. Som härskare i våra egna universum dominerar vi objekten. Det industriellt tillverkade omarbetas, malplaceras, tas som gisslan och återintroduceras i situationer där dess mening omdefinieras.

Material formas av våra kroppar till reflektioner av våra drömmar och tankar.