I utställningen Skallgång visas skulpturala bilder i stålplåt. Materialet bearbetas växelvis med yxa, slägga och andra handverktyg. Monokroma färglager ömsom skrapas, ristas och slipas bort. Bilden får gradvis växa fram - appliceras för att sedan tas bort, om och om igen, i en både våldsam och meditativ process. Verket är således en yta där någonting har pågått över tid, en serie gester som motverkar varandra. Handlingen, den repetitiva rörelsen, blir en koreografi och en ritual där konstnären letar sig framåt mellan ödeläggelse och uppbyggande.
Dynamiken mellan att skapa och rasera är återkommande sedan många år i Drotts konstnärskap, liksom sökandet efter något storartat i det till synes banala. Drott tar fasta på triviala gester, som när de skalas av och intensifieras får tyngd och innehåll. Ur repetitionen föds gradvis en förändring.
Utställningens titel antyder ett sökande enligt en systematisk metod. Kanske är det själva försvinnandet i sig som eftersöks. I utrymmet som lösgörs efter det försvunna finns en optimistisk uppmaning att fylla på nytt och att söka vidare. I försvinnandet frigör sig bilden från de berättelser som bygger upp den, och existerar i rummet på sina egna villkor.
Skallgång, (Search Party, as in the line formed by a group searching for someone or something that’s lost) is an exhibition of images made with steel plates. These plates have been worked over with various tools, including axes and sledgehammers. Monochrome layers of paint have been scraped, carved, and grinded away. The image has emerged by degrees, has been applied so as to then be removed, in a violent and meditative process. The work is thereby a surface where something has occurred over time through a series of gestures that contradict each other. The action, the repetitive movement, becomes a kind of choreography or ritual through which the artist has searched her way forward between desolation and construction.
This dynamic between creation and destruction has recurred throughout Drott’s artistic career, along with the search for something grand in what at first glance appears banal. Drott takes on trivial gestures that she abrades and intensifies until they gain weight and content. Through repetition a change is gradually born.
The exhibition’s title alludes to performing a search with a systematic method. Perhaps it is disappearance itself that is sought after. The resulting emptiness offers an optimistic challenge to fill it anew and search onward. In dissolution the image is liberated from the stories which constructed it, and exists on its own terms.
Text av Cilla Berg/Text by Cilla Berg |
